Rubriken var, som jag antar att ni fattar, fullsmockad med ironi!

Jag känner så väl igen det. Det börjar med att jag vänder och vrider på mig några gånger men hittar inte rätt ställning. Sen är det svårt att blunda, för så fort jag stänger ögonen så vimlar det av bilder och ljud, helt omöjligt att koppla av. Då försöker jag med att ligga med ögonen öppna, tyst och lugnt, men fortfarande omöjligt att somna. Så jag sätter i lurarna och klickar igång lugna listan på podden.
Men i takt med de stämningsfulla rytmerna så spinner hjärnan igång och jag förstår att jag aldrig kommer att somna.

Sömnlösa nätter har jag haft många utav, och jag vet att det oftast är svårt att hitta ett botemedel. Så jag vandrar, som ett spöke med håret rakt upp och påsar under ögonen, runt i det gigantiska hus vi bor i och bara väntar på att en god fé ska komma och slå en knock out på mig med sitt spö. Var håller John Blund hus när man väl behöver honom?!

Upp på vinden för att kolla ut ur det lilla dammiga fönstret, fortfarande lugna listan i lurarna, att se staden om natten från det här lilla fönstret brukar göra mig lugn och sansad. Även denna gång lyckades den lilla staden lägga en varm hand på min skakiga axel. Men fortfarande, för mycket som snurrar, runt, runt, runt.

Och med tunga erfarengeter inom området så vet jag att detta kommer att fortsätta åtminstonde några timmar till...

Varför föddes jag inte med lite mindre bekymmer att klura ut? Jag tänker alldeles, alldeles för mycket. Hade varit mycket lättare att bara glida på en räkmacka genom livet utan att behöva reflektera, värdera och summera allt som har en inverkan på det livet jag lever idag.

Eller låt mig i alla fall få lite sömn, så att jag orkar tänka imorn. För att inte tänka alls fungerar ju inte heller. Allt ska vara lagom, precis allt.

Jag är inte lagom någonstans.

Knock out, please!