Under en väldigt lång tid har jag trott att jag inte skulle bry mig om det som jag länge insett till slut skulle inträffa. Alla har ju helt enkelt drömmar som ska uppfyllas, och måste därför ibland plugga vidare för att nå dit de vill. Det är ju bara så det är. Men man kan ju ha roligt fram till dess!

En sommar full av värme, heta kroppar, smältande glass och galna fester som har toppats av en gnutta kärlek har nu flugit förbi. Och jag har inga klagomål alls på det som hänt. Så skulle man kunna leva året runt. Men under just den här sommaren har det i bakhuvudet hela tiden funnits en tank på att The Real Life börjar den 24 augusti och därmed splittras stora delar av det gänget som hängt ihop stora delar av Sommaren 09.

De flyttar, va roligt för dem! Hoppas att det får det riktigt skoj och jag önskar dem all lycka i studier och allt runt omkring! Så var de med det, lätt som en plätt. Så hade jag sagt för några år sedan, eller jaa.. några veckor sedan till och med.

Men när detta händer de som står en lite extra nära, det är först då man fattar vad som egentligen händer. Kontrakt, nycklar, adressändringar, flyttkartonger, internetuppkopplingar, bilturer, nedräkningar... vem skulle ana att jag, Amanda Dahlgren, skulle inte bara reagera, utan också känna en liten klump i magen inför framtiden? Jag hade ingen aning.

Jag brukar alltid ta allt som det kommer, leva i nuet och inte tänka på vad som väntar runt gatuhörnet. Nu är jag rent ut sagt lite skakig i benen, trevar med armarna efter kikaren och försöker se in i framtiden utan att riktigt få in någon bra skärpa och kan därför inte riktigt se hur de kommande dagarna, veckorna och månaderna kommer att se ut.

Många frågor dyker upp i huvudet, hur ska det gå till? kommer jag klara det här? kommer det att hålla?  och hur F*N kommer man till Västerås på bästa och snabbaste sätt så att jag kan få vara med min pojke!?!?

Jag hatar Västerås...



men jag tycker verkligen om dig.